Hur kan en regering vara minoritetsregeringen

Av Joakim Nergelius, professor inom rättsvetenskap samt docent inom konstitutionell rätt

 

Idag besitter land vaknat upp efter en omröstning var många kvar existerar oklart då detta gäller den sålunda kallade regeringsbildningen.

Professorn inom rättsvetenskap, Joakim Nergelius, äger just kommit ut tillsammans med den senaste upplagan från sin läsning Svensk Statsrätt (Studentlitteratur). Dagens rättsväsen publicerar idag en extrakt ur hans läsning var han går mot botten tillsammans frågan ifall hur den svenska regeringsbildningen går mot rent konstitutionellt. Joakim Nergelius äger dessutom skrivit enstaka kreditkort introduktion tillsammans anledning från riksdagsvalet.

 

Den svenska grundlagens regler ifall regeringsbildning existerar inom en internationellt perspektiv särpräglade, eftersom dem underlättar därför många på grund av minoritetsregeringar.

inom doktrinen talas denna plats ifall negativ parlamentarism, vilket innebär för att då riksdagen röstar ifall fräsch statsminister således blir denne vald (och sedan inom princip tolererad) angående ej majoriteten inom riksdagen röstar mot förslaget.

Fp-ledaren Ola Ullsten kunde sålunda 1978 bli statsminister trots för att endast 38 ledamöter röstade för honom.

inom västvärlden äger endast Portugal liknande regler.

Efter valet 2018 står dock även andra regler inom fokus. Exempelvis måste enstaka färsk talman väljas då riksdagen samlas den 24 september.

Bild: Frankie Fouganthin

Denne kommer sedan för att leda arbetet tillsammans med för att hitta ett färsk statsminister.

Och kommer sittande statsminister för att tvingas för att avgå? angående denne ej avgår självmant, liksom Fredrik Reinfeldt gjorde kalenderår 2014, sålunda kommer enstaka val ifall Stefan Löfvens öde för att behållas inom numeriskt värde veckor efter den 24 september, i enlighet med Regeringsformen (RF) 6 kap.

3 §. Utgången från den omröstningen påverkar självklart talmannens vidare åtgärder.

* * * * * * * * * *

Reglerna angående regeringsbildning, vilka återfinns inom 6 kap. RF, existerar egentligen liksom sådana ganska okomplicerade samt skulle behärska rent deskriptivt behärska genomgås tämligen hastigt samt översiktligt.[1]

Samtidigt berör dock dessa regler flera från grundlagens principiellt verkligt centrala inslag, bland vilka noteras förhållandet mellan riksdag samt statsmakt samt innebörden från vad såsom brukar kallas negativ parlamentarism.

Denna begrepp förmå enkelt uttryckt sägas innebära för att enstaka statsmakt ej behöver äga stöd från mer än hälften från parlamentets ledamöter, utan är kapabel sitta kvar därför länge ej majoriteten från riksdagsledamöterna bestämmer sig till för att omrösta mot den.

Med denna fråga sammanhänger den vid senare kalenderår ofta diskuterade frågan ifall den sittande regeringen efter en riksdagsval ständigt borde avgå, alternativt angående regeringen är kapabel sitta kvar inom fall valet ej lett mot någon kritisk förändring inom riksdagens sammansättning; detta senare äger vilket vän hittills varit fallet inom Sverige.

Ett annat aktuellt ämne vilket direkt framgår nära ett hastig lärande från reglerna inom 6 kap., särskilt 6:1–6, existerar statsministerns centrala roll inom regeringen.

Kapitlet inleds rentav tillsammans med stadgandet för att regeringen består från statsministern samt övriga statsråd, vilket genast markerar för att ett distinktion denna plats gäller dem emellan.

Av bestämmelserna om regeringsbildning, 6:4–6, följer även för att riksdagen bara röstar angående den från talmannen föreslagne statsministern, varefter denne[2] existerar fri för att utse övriga statsråd, inom princip efter eget gottfinnande.

Just detta faktum innebär samtidigt för att även talmannens roll existerar från massiv innebörd nära analysen från hur reglerna fungerar.

Ett skäl mot att grundlagsreglerna ifall regeringsbildning inom sålunda upphöjd grad uppehåller sig nära den rent formella sidan från proceduren existerar självklart för att detta existerar svårt för att inom grundlagen precisera hur enstaka viss statsmakt bör existera komponerad, hur flera partier likt ingår o.s.v.

Det faktum för att minoritetsregeringar existerar tillåtna samt vanliga inom land – samt rentav regerade oavbrutet ifrån femte månaden i året 1981 mot oktober 2006 – betonar möjligen vid sitt sätt detta riktiga inom denna utgångspunkt.

Därtill kommer självklart att detta är kapabel artikel en värde inom sig för att RF möjliggör bildandet från olika slags regeringar, därför vilket socialdemokratiska enparti- samt minoritetsregeringar (1973–76, 1982–91 samt 1994–2006), borgerliga koalitions- samt majoritetsregeringar (1976–78, 1979–81 samt 2006–2010), borgerliga alternativt rödgröna minoritetskoalitioner (1981–82 samt 1991–94 samt ifrån 2010 mot valet 2014 respektive sedan 2014) alternativt rentav enstaka borgerlig enpartiregering, likt förvisso även fanns ett tydlig minoritetsdito samt mer än någon ytterligare illustrerar den negativa parlamentarismens innebörd (1978–79).

Vad dessa regeringar än är kapabel kritiseras till, sålunda visar deras tillkomst samt bildande för att RF:s regler trots allt fungerar.

Dessa regler möjliggör f.ö. bildandet även från andra slags regeringar än dem liksom förekommit hittills, likt t.ex. blocköverskridande majoritetskoalitioner alternativt rentav enstaka samlingsregering.

Utgångspunkten på grund av vilket alternativt vilka partier såsom bör ges inom uppgift för att forma statsmakt – alternativt rättare sagt vem talmannen mot riksdagen bör föreslå likt regeringsbildare – existerar trots allt mandatfördelningen inom riksdagen.

Talmannen måste inrikta sitt uppgift vid för att försöka hitta förutsättningar på grund av ett statsmakt såsom, oavsett hur flera mandat den formellt äger på baksidan sig, äger förutsättningar för att ett fåtal stöd inom riksdagen till sin politik.

Som vän kräver både lagstiftning samt flertalet ekonomiska beslut normalt för att majoriteten inom riksdagen står på baksidan regeringens förslag (jfr RF 4:7).

Den synpunkt såsom stundtals hävdas inom den allmänna debatten, för att en partis relativa fram- alternativt tillbakagång inom nyligen genomförda omröstning skulle behärska påverka inriktningen från proceduren[3], måste mot denna bakgrund helt enkelt beskrivas såsom felaktig.

Historiken på baksidan den nuvarande regleringen går långt tillbaka inom tiden samt kommer ej för att genomgås närmare denna plats, även ifall ett betalkort bakgrund ges inom nästa avsnitt.[4] Innan bestämmelserna ifall regeringsbildningen genomgås mer inom detalj bör dock, tillsammans tanke vid för att detta stundtals hävdas för att regeringen ständigt borde avgå efter hållna omröstning till för att underlätta uppkomsten från andra regeringsalternativ, understrykas för att detta överhuvudtaget ej förekom några regeringsskiften beneath perioden 1945–76, före den nuvarande grundlagens tillkomst.

Saker samt domstol bör ses i sitt rätta perspektiv samt då framstår möjligen trots allt ej den nuvarande regleringen såsom alldeles hopplös, sedd inom historisk belysning.

vilket liksom däremot blivit klart efter valet 2014 existerar för att svårigheterna för att forma majoritetsregeringar alternativt ens minoritetsregeringar tillsammans utsikter för att erhålla stöd inom riksdagen till sin politik, utöver inom rena budgetfrågor, tycks äga minskat avsevärt inom takt tillsammans för att Sverigedemokraterna vuxit samt den sedvänja blockpolitikens förutsättningar därmed ändrats.

I Sverige är minoritetsregeringar snarare regel än undantag

inom avsaknad från enstaka förändring från dem konstitutionella spelreglerna till regeringsbildning tycks partierna äga svårt för att justera sig mot denna nya politiska situation.

Vad innebär då reglerna? 6:4 ger talmannen inom uppgift för att, då statsminister bör utses, kalla företrädare till varenda partigrupp inom riksdagen mot samråd.

då detta därför skett bör han överlägga tillsammans med dem vice talmännen samt sedan lämna en förslag mot riksdagen för att omrösta om.

Typiskt sett äger denna procedur boende efter en riksdagsval, dock likt detta numera finns flera modell vid är kapabel den även anlända inom fråga då statsministern avlidit (1986) alternativt frivilligt avgått mitt inom ett mandatperiod (1996), liksom då ett koalitionsregering spruckit samt sedan ombildats alternativt ändrats tillsammans med enstaka ytterligare alternativt samme statsminister (1978 samt 1981).

detta förmå konstateras för att reglerna tycks äga fungerat väl även inom dessa situationer.

Det formella förfarandet är sedan, inom ljuset från hur smidigt reglerna hittills fungerat, tämligen okomplicerat. Omröstningen äger lokal senast inom fyra dagar, utan för att beredas inom utskott.[5] ifall mer än hälften från riksdagsledamöterna (d.v.s.

Det innebär att den ska genomföra riksdagens beslut

175) röstar mot detta existerar detta förkastat, dock annars godtaget.

Om detta däremot skulle förkastas, vilket alltså ännu inte någonsin skett, återkomma förfarandet vid nytt.

Mer än fyra gånger kan detta dock ej ske; skulle riksdagen fyra gånger inom rad välja emot talmannens förslag således bör förfarandet i enlighet med 6:5 avbrytas samt återupptas ursprunglig sedan riksdagsval hållits.[6] då sedan riksdagen väl godkänt talmannens förslag mot statsminister, vilket hittills ständigt skett nära inledande tillfället, således anmäler denne såsom ovan nämnts snarast möjligt mot riksdagen vilka vilket utsetts mot statsråd (6:6).[7]

Regeringsskiftet äger formellt boende nära ett speciell konselj inför kungen, nära vilken även talmannen bör närvara.

Talmannen utfärdar då även en förordnande till statsministern vid riksdagens vägnar. Dessa båda senare, formellt viktiga inslag inom regeringsbildningen äger utrymme även då denna ej föregåtts från något riksdagsval.

Från samt tillsammans 2014 års omröstning råder dock ett färsk ordning, i enlighet med vilken den nyvalda riksdagen inom numeriskt värde veckor ifrån detta för att den samlats genom val bör testa ifall den sittande statsministern besitter tillräckligt stöd (se nya RF 6:3).[8] Statsministern blir således ej ansvarig för att avgå efter val[9], därför liksom förslaget vid sina ställen inom media beskrivits, dock däremot just då lydig ett obligatorisk förtroendeomröstning, oberoende från förslag ifrån talmannen ifall vem likt bör bli färsk statsminister.

Skulle däremot statsministern efter valet redan äga begärt sitt entledigande – vilket skedde 2014 – sålunda aktualiseras självklart ej den nya bestämmelsen.

Denna förmå dock tänkas anlända för att spela massiv roll efter valet 2018, ifall statsministern då önskar sitta kvar.

Några inom sammanhanget väsentliga problem att diskutera framstår dock nära närmare betraktande ej vilket helt lösta inom själva grundlagstexten. Detta gäller möjligen framför allt talmannens roll då regeringsbildningen föregåtts från riksdagsval.

I doktrinen antas allmänt för att själva förslaget mot färsk statsminister då bör lämnas från den nye talmannen.[10] Formellt blir detta från allt för att döma även nödvändigt, eftersom RO 3:3 klart anger för att talman bör väljas nära detta allra inledande sammanträdet beneath valperioden.

Valet gäller sedan mot valperiodens slut (RO 3:4). Faktum existerar dock för att eftersom ordinarie riksdagsval ständigt sker andra söndagen inom september samt riksdagen sedan ej samlas förrän inom femton dagar (RF 3:10 st. 2), sålunda torde detta snarare existera regel än undantag för att även den avgående talmannen får en mening tillsammans med inom laget beträffande vem vilket bör föreslås.[11]

I all synnerhet gäller detta angående valet tycks leda fram mot en regeringsskifte, då enstaka viss roll till den avgående talmannen existerar närmast ofrånkomlig.[12] Formellt innebär dock reglerna inom RF samt RO för att förslaget mot färsk statsminister inom denna situation läggs inledningsvis sedan fräsch talman valts.[13] Efter valet 2014 samt möjligen inom än högre grad 2018 måste dessa regler samordnas samt interagera tillsammans nya RF 6:3.

Med detta sagda sammanhänger emellertid flera andra aspekter vid talmannens göranden samt låtanden inom detta skede.

Holmberg/Stjernquist menar för att ingenting inom detta läge då riksdagen röstat emot hans inledande förslag hindrar talmannen ifrån för att upprepa sitt tidigare förslag mot statsminister.[14] Formellt sett finns förvisso inget sådant hinder, dock frågan existerar hur en sådant agerande skulle uppfattas politiskt samt konstitutionellt. Utan tvekan skulle detta bli starkt ifrågasatt samt möjligen tolkas såsom en formulering på grund av ett politisering från talmansrollen.[15]

Nu kunna detta ju inom samt på grund av sig hävdas för att denna ändå existerar politisk mot sin natur samt för att detta inom vart fall existerar naturligt för att talmannen hämtas ifrån detta alternativt något från dem partier likt utgör riksdagsmajoriteten och/eller innehar regeringsmakten.[16] Faktum existerar dock för att socialdemokraterna Henry Allard respektive Ingemund Bengtsson båda fungerade såsom talmän beneath borgerliga regeringar1976–79 samt 1979–82, utan för att några större bekymmer uppstod.

När talmannen lägger sitt förslag mot statsminister, måste detta rimligen äga föregåtts från någon slags konsultation tillsammans den tillfrågade.

Vidare bör talmannen artikel rimligt trygg vid för att förslaget ej kommer för att röstas ned. såsom följer från 6:4 bör samråd ske tillsammans med företrädare på grund av varenda partigrupp inom riksdagen (normalt partiledare alternativt gruppledare, dock utan särskilda krav vid för att partierna konsulteras inom viss ordning), liksom tillsammans med dem vice talmännen.

Tanken existerar på denna plats för att talmannen bör äga således god data likt möjligt mot bas till sitt förslag.[17]

Bevisligen besitter dessa regler hittills fungerat ungefär såsom avsett[18], dock Sterzel nämner såsom modell vid ett situation då detta all utifrån talmannens perspektiv går snett, för att den såsom godtagits från riksdagen sedan avböjer uppdraget, t.ex.

till för att omröstningen gav en sämre effekt än väntat alternativt till för att regeringsförhandlingarna tillsammans andra partier demonstrerat sig svårare än väntat.

Som Sterzel anför skulle man dock inom denna mot synes något hypotetiska situation – liksom väl alltså bygger vid för att sonderingarna både ifrån talmannens samt den föreslagne kandidatens blad demonstrerat sig otillräckliga – rent matematiskt behärska börja angående tillsammans förslag siffra en från dem fyra vilket talmannen är kapabel lägga fram innan proceduren avbryts, eftersom detta inledande förslaget ju ej förkastats från riksdagen.

Det bör även noteras att talmannen ej är kapabel ge någon en direkt uppgift för att forma statsmakt, utan endast, efter sonderingar från för tillfället nämnt stöt, förmå lämna en förslag vid enstaka lämplig kandidat mot riksdagen.

En fråga likt varit särskilt omdiskuterad nära RF:s antagande, dock var ett viss praxis efter grabb kunna sägas äga utvecklats, gäller vilken kunskap angående den tillträdande regeringens sammansättning såsom bör föreligga då talmannen lägger en förslag mot färsk statsminister.

Redan från grundlagsmotiven framgår för att omröstningen förutsätts gälla ej bara ett viss individ, utan även regeringens partimässiga sammansättning samt dess omfattande schema.

De nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar och de nationella minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska

var anges även för att talmannen ej förutsätts lägga fram något sådant förslag överhuvudtaget förrän den tilltänkte statsministern förmå ge besked angående sin tänkta regerings politiska karaktär samt inriktning.[19]

Alltsedan 1978 års regeringskris besitter därför utvecklats ett praxis innebärande för att talmannen samtidigt liksom denne lämnar förslag mot statsminister även anger vilken slags statsmakt den föreslagne kandidaten avser för att forma.

Mer omfattande resultat angående regeringens schema lämnas dock, vilket nämnts ovan, inledningsvis nära regeringsförklaringen, då regeringen tillträtt.

Denna praxis existerar säkert värdefull. Mer osäkert existerar däremot ifall dessa förutsättningar på grund av samt preciseringar från den kommande regeringens uppgift binder statsministern även inom en senare skede, angående regeringen skulle anlända för att ombildas.

såsom framhållits ovan bör varenda sådan ombildning anmälas inom riksdagen.

Men förmå statsministern, vilket ju formellt sett fritt till- samt avsätter övriga statsråd, även utnyttja denna chans mot för att förändra regeringens politiska sammansättning?

En minoritetsregering kan ibland stödja sig på olika oppositionspartier i olika frågor, den sägs då stödja sig på hoppande

Frågan, likt endast blir aktuell avseende flerpartiregeringar, existerar alltså ifall statsministern är kapabel utnyttja sin konstitutionella befogenhet för att byta ut statsråd även mot för att förändra regeringens partipolitiska sammansättning.

De uttalanden inom detta material vilket gjorts inom doktrinen anger närmast, tillsammans visst stöd inom utredningsuttalanden, för att enstaka sådan regeringsombildning bör ske genom regeringens avgång, resultat från färsk regeringsbildning.[20] vid flera sätt existerar självklart denna ordning, liksom följdes 1978 samt 1981[21], parlamentariskt lämplig.

dock faktum existerar dock för att RF ej innehåller något förbud alternativt förbehåll till statsministern för att genom utbyte från statsråd förändra regeringens partisammansättning. Direkt utesluten kunna detta därför ej sägas artikel, även ifall enstaka statsminister såsom agerade således självklart skulle riskera för att ådra sig hård bedömning.

Relationen mot dem partier tillsammans vilka regeringssamarbete tidigare skett torde ej heller främjas.

 

Joakim Nergelius äger just kommit ut tillsammans 4:e upplagan från sin läsning Svensk Statsrätt (Studentlitteratur).