Största anledningen till första världskriget

Bakgrunden mot inledande världskriget existerar vid väsentliga punkter ytterst omstridd, särskilt rörande skulden på grund av dess eruption. Fredsfördragen tillskrev dem besegrade centralmakterna utan sällskap skulden mot kriget (Versaillesfredens nyhet 231 benämner konflikten vilket detta "genom Tysklands samt dess bundsförvanters angrepp påtvungna kriget").

Efter kriget användes denna påtvingade förklaring vilket bas till segrarstaternas skadeståndsanspråk vid Tyskland samt centralmakterna.

De allierades krigspropaganda utvecklade tesen ytterligare genom för att man menade för att kriget skulle äga vållats från Tysklands påstådda målmedvetna strävanden efter "världsherravälde", vilket skulle äga kulminerat inom en överfall vid fredliga grannar.

Fredsfördragen tillskrev de besegrade centralmakterna ensamma skulden till kriget (Versaillesfredens artikel 231 benämner konflikten som det "genom Tysklands och dess bundsförvanters angrepp påtvungna kriget")

inom tysk officiell propaganda beneath kriget framställdes kriget såsom uteslutande vållat från dem allierades lika långvariga samt målmedvetna strävan för att ursprunglig "omringa" samt sedan "förinta" Tyska riket, kulminerande inom deras motstånd mot dem tyska försöken för att "lokalisera" den österrikisk-serbiska konflikten. Neutral objektiv perception förmå ej godta någondera från dessa förenklingar från skuldproblemet, eftersom inledande världskriget uppenbarligen framgått ur ett mängd beneath utdragen tidsperiod hopade samt detta senaste årtiondet före krigsutbrottet mestadels förvärrade konflikter.

Dessas sammanflätning samt slutliga utmynnande inom 1914 års kris man ej förmå pålägga någon enskild individ, statsmakt alternativt nation läka ansvaret.

Bismarcks allianspolitik

[redigera | redigera wikitext]

Efter detta franska nederlaget inom Fransk-tyska kriget slöts Frankfurtfreden kalenderår 1871. Denna fred gav Tyskland provinsen Elsass-Lothringen samt efterlämnade inom land i västeuropa ett revanschstämning, vilket nära 1900-talets start alltjämt starkt påverkade fransk utrikespolitik.

Medvetandet angående detta framkallade inom sin tur något som ökar i storlek eller antal farhågor hos Tysklands utrikespolitiska ledning på grund av ett fransk-rysk allianspolitik mot tyskarna liksom skulle utsätta Tyskland till en konflikt vid numeriskt värde fronter samt därvid hota själva detta Tyska rikets tillvaro (le cauchemar des alliances, "alliansernas mara").

Första världskriget 1914-1918 var det dittills största och blodigaste krig som någonsin inträffat

Strävan för att avvärja denna eventualitet plats kärnpunkten inom Otto von Bismarcks statskonst liksom tysk rikskansler. Problemet försvårades då han efter Berlinkongressen1878 måste räkna tillsammans med enstaka inom Ryssland många betydelsefull panslavistisk åskådning, vilket gav Tyskland skulden till för att Ryssland, efter detta segerrika kriget mot Osmanska riket år 1877-1878, vid Berlinkongressen berövades ett central sektion från segerns frukter.

Särskilt harmades panslavistkretsarna ovan för att Ryssland hindrats ifrån för att genomdriva sina planer vid hegemoni ovan Balkanhalvön, utövad tillsammans hjälp från enstaka lag kristna Balkanstater vilket skulle artikel beroende från Ryssland, samt tillsammans tiden utmynnande inom enstaka tillsammans Rysslands utvidgningsplaner överensstämmande svar från frågan angående herraväldet ovan Konstantinopel, Bosporen samt sundet nära Dardanellerna (Rysslands "historiska ideal").

Mot farorna ifrån denna tyskfientliga panslavism sökte Otto von Bismarck skydda Tyskland genom förbundet tillsammans med Österrike-Ungern likt inledningsvis grundades 7 oktober1879 vid 5 tid. detta förnyades inledande gången 1883 samt sedan 1902 automatiskt förlängt vid 3 tid åt gången tillsammans tvåårig uppsägningstid. Österrike-Ungern plats på grund av övrigt mer direkt hotat än Tyskland, genom dem panslavistiska strävandena, liksom ytterst gick ut vid avsöndring ifrån dubbelmonarkin från varenda dess från övervägande slaviska folkgrupper bebodda delar.

inom samband därmed stod dess Balkanpolitik inom principiell motsats mot den traditionellt ryska; dess uppgift plats nämligen för att hindra dem kristna Balkanstaterna ifrån för att bli starka nog för att utgöra ett fara på grund av den etnografiskt brokiga dubbelmonarkins sammanhållning. Förbundet 1879 mellan Tyskland samt Österrike-Ungern stärkte militärt bägge kontrahenterna mot ryska angrepp, dock innebar samtidigt på grund av Tyskland ökad fara för att vid bas från rysk-österrikiska Balkankonflikter dras in inom konflikt tillsammans med Ryssland.

Denna fara sökte Bismarck mildra genom ivrig omvårdnad från dem gamla dynastiska förbindelserna mellan Preussen samt Ryssland, genom för att dämpande påverka den österrikiska Balkanpolitiken samt genom för att inom detta längsta söka sammanhålla dem tre kejsardömena inom en "trekejsarförbund", vars tillvaro även skulle utgöra ett garanti mot en till Tyskland farligt fransk-ryskt närmande.

Sedan detta förbund definitivt sprängts 1887 ingick Bismarck identisk tid enbart tillsammans med Ryssland detta därför kallade återförsäkringsfördraget, vilket bl.a. åt Tyskland garanterade välvillig rysk neutralitet nära en franskt angreppskrig. Efter Bismarcks fall 1890 förnyades ej detta identisk kalenderår utlöpande fördraget.

Till Bismarcks struktur från försvarsallianser hörde slutligen trippelalliansen mellan Tyskland, Österrike-Ungern samt Italien, ingången 20 maj1882, förnyad 1887, 1891, 1896, 1902, 1907 samt 1912.

Genom denna sårskydd sig Italien - inom harmen ovan Frankrikes maktutvidgning inom Tunisien 1881 - tillsammans med dem bägge centraleuropeiska kejsardömena samt utfäste sig bland annat mot hjälp åt Tyskland tillsammans all sin krigsmakt nära en "oprovocerat" franskt anfall samt mot välvillig neutralitet ifall Österrike-Ungern "utan provokation" anfölls från Ryssland.

Dessutom lovade kontrahenterna varandra hjälp tillsammans läka sin krigsmakt, ifall ett från dem, utan provokation ifrån sin blad, anfölls från alternativt råkade inom konflikt tillsammans numeriskt värde alternativt flera främmande stormakter. detta faktiska militära värdet från dessa italienska utfästelser fanns inte någonsin stort alternativt tillsammans med säkerhet påräkneligt.

Redan 1896 ägde italienska regeringen förklarat för att Italien mot resultat från sitt geografiska läge ej nära gemensamt anfall från land i västeuropa samt Storbritannien mot enstaka från dem förbundna kunde ta upp kampen mot bägge västmakterna, samt inom incident från österrikiskt anfallskrig mot Ryssland plats Italien ej ens förpliktat mot välvillig neutralitet.

Dess generalstab meddelade 1912 för att Italien ej kunde avvara dem trupper såsom i enlighet med tidigare program fanns avsedda för att nära förbundskrig utgöra vänstra flygeln vid tyska västfronten mot land i västeuropa, utan för att detta ämnade insätta all armén söder angående Alperna längs landremsa vid havet, samt en italienskt "återförsäkringsavtal" tillsammans med land i västeuropa från 1902 gjorde även denna kvarstående utfästelse illusorisk.

Värdet på grund av bundsförvanterna från Italiens tillgång samt kvarstående inom alliansen torde främst äga bestått däri för att Österrike, sålunda länge alliansen tillsammans Italien ägde bestånd, fanns inom incident från anfall ifrån Ryssland skyddat mot italienskt angrepp inom ryggen samt för att alliansens tillvaro inom någon mån dämpade den mot Österrike riktade italienska irredentiströrelsen (se Italia irredenta).

Trippelalliansen kompletterades 30 oktober1883 genom en fördrag mellan Österrike-Ungern samt Rumänien, mot vilket Tyskland anslöt sig identisk dygn samt Italien 15 maj1888. inom dessa fördrag, liksom förnyades 1892, 1896, 1902 samt 1913, utlovades ömsesidig hjälp nära oprovocerat anfall från tredjeplats kraft samt armé samverkan mot anfallshot, allt närmare reglerat genom militärkonventioner.

Fransk-rysk allians

[redigera | redigera wikitext]

Trippelalliansens konstrikt uppförda försvarsbyggnad kom tillsammans tiden för att visa sig långt mindre hållfast än dess upphovsman hoppats; andra maktsammanslutningar uppkom samt invecklades inom allt svårare konflikter tillsammans dem båda inflytelserik trippelalliansmakterna. Efter ett period från isolering samt inre oreda framträdde land i västeuropa ifrån 1880-talets start åter liksom stormakt.

I kriget mobiliserade de industrialiserade länderna sina resurser och utrustade stora delar av sin befolkning med moderna vapen

Jules Ferry grundlade en nytt samt vidsträckt franskt kolonialvälde; hans ministärs fall 1885 vållades delvis från farhågor till för att dem nya företagen inom avlägsna länder skulle leda mot uppgivande från tanken vid Alsace-Lorraines återförvärvande, inom all synnerhet liksom Bismarck uppenbarligen gynnat den franska kolonialexpansionen såsom enstaka avledare ifrån europeiska konflikter.

tillsammans boulangismen kom därefter åter revanschtanken mot heders, samt närmandet mellan franska revanschivrare samt ryska panslavister antog demonstrativa former. Bismarck avvisade emellertid en tyskt militärpartis yrkande vid preventivkrig mot land i västeuropa medan detta ännu plats isolerat samt ej återvunnit sin militära styrka. han sökte även genom eftergifter åt Ryssland inom Balkanfrågor motarbeta panslavisternas tyskfientliga påverkan vid ryska regeringen, dock omväg främjade han oförsiktigt detta fransk-ryska närmandet genom för att 1887 stänga den tyska marknaden till ryska låneförsök, varpå 1888 följde avslutandet från detta inledande stora ryska lånet vid Parisbörsen.

Då 1890 detta rysk-tyska "återförsäkringsfördraget" ej förnyades samt Bismarcks störtande identisk kalenderår berövat trippelalliansen enstaka betydlig sektion från dess prestige samt land i västeuropa efter enstaka fräsch period från snabbt växlande ministärer ånyo börjat återfå inre stadga nedsänkt fältet öppet på grund av avslutandet från enstaka från detta finansiella närmandet förberedd fransk-rysk allians.

Den föregicks från en franskt eskaderbesök inom Kronstadt inom juli 1891. Sedan följde förhandlingar likt resulterade inom ett brevväxling mellan ryske utrikesministern Nikolaj von Giers, ryske ambassadören inom Paris Arthur von Mohrenheim samt franske utrikesministern Alexandre Ribot (21 augusti samt 27 augusti 1891). inom dessa alliansgrundläggande meddelande konstaterades båda regeringarnas avtal för att rådslå ifall varenda ämnen likt kunde hota den allmänna freden samt för att nära krigsfara omedelbart överenskomma angående därav föranledda samtidiga skyddsåtgärder.

Denna "entente" supplerades sedan genom en från franske vice generalstabschefen general Raoul Le Mouton dem Boisdeffre samt ryske generalstabschefen Nikolaj Obrutjev 17 augusti 1892 undertecknat "förslag mot militärkonvention", vilket fick gällande kraft ursprunglig genom enstaka brevväxling mellan Giers samt franske ambassadören inom Sankt Petersburg, markis dem Montebello (27 månad 1893, 4 januari 1894).

I militärkonventionen avtalades ömsesidig krigshjälp angående land i västeuropa anfölls från Tyskland alternativt från Italien tillsammans stöd från Tyskland samt ifall Ryssland anfölls från Tyskland alternativt från Österrike tillsammans med stöd från Tyskland, varjämte land i västeuropa samt Ryssland förpliktade sig mot omedelbar mobilisering ifall trippelalliansens makter alternativt ett från dem mobiliserade.

Avtalet skulle äga giltighet således länge trippelalliansen bestod. Såsom ett partnerskap omtalades dessa avtal från 1891 samt 1893-1894 inledande gången offentligt inom en skåltal från kejsar Nikolaj II nära president Félix Faures mottagning inom Ryssland 1897 (nos nations amies et alliées, "våra vänskapliga samt förbundna nationer").

dem bekräftades nära franske utrikesministern Théophile Delcassés mottagning inom Sankt Petersburg 1899 genom enstaka brevväxling mellan honom samt ryske utrikesministern Michail Muravjov 9 augusti 1899 tillsammans med den förändring för att militärkonventionen skulle äga giltighet lika länge vilket detta diplomatiska avtalet, vilket samtidigt vidgades mot för att utom fredens bevarande även gälla "upprätthållandet från jämvikten mellan dem europeiska makterna".

Slutligen fogades 16 juli 1912 mot militärkonventionen även enstaka marinkonvention ifall flottornas samverkan nära samtliga från alliansen förutsedda eventualiteter samt förberedelse därtill redan beneath fredstid.

Storbritanniens anslutning mot den fransk-ryska alliansen

[redigera | redigera wikitext]

Storbritanniens politik plats beneath trippelalliansens båda inledande årtionden vänskaplig mot den, medan däremot dess förhållande mot Ryssland grumlades från konflikter inom Asien (krigsfara 1885, "Penjdehepisoden"), samt grannsämjan tillsammans land i västeuropa stördes bl.a.

från rivalitet inom Egypten samt konflikter inom Afrika (krigsfara 1898, "Fashodaaffären"). tillsammans Italien samt Österrike-Ungern växlade den brittiske utrikesministern lord Salisbury 1887 noter ifall bevarande från ställning eller tillstånd quo inom Medelhavet samt Svarta havet tillsammans med mera, samt detta Storbritanniens närmande mot trippelalliansen bidrog inom sin mån mot för att utföra Ryssland benäget på grund av entente alternativt partnerskap tillsammans land i västeuropa.

Den brittisk-tyska vänskapen, vars tillväxt mot partnerskap Salisbury övervägt, började vid 1890-talet undermineras genom inflytelserika engelska kretsars oro ovan den raskt utvecklade tyska storindustrins konkurrenskraft vid världsmarknaden. Dessa strömningar stärktes genom Tysklands försök mot inblandning inom Storbritanniens konflikt tillsammans med Transvaal ("Krügertelegrammet", 3 januari1896).

Vilhelm II:s personliga stöd till Storbritannien beneath andra boerkriget (1899-1902) förmådde ej förta intrycket från tyska pressens samt allmänhetens lika demonstrativa medkänsla till boerna.

Första världskriget

Personlig motvilja mellan Vilhelm II samt Edvard VII bidrog mot för att öka kölden mellan dem båda regeringarna. Upprepade försök från namn Chamberlain för att förbereda enstaka brittisk-tysk partnerskap genom en anförande inom Leicester 30 november 1899 samt diplomatiska trevare 1901 avvisades från den tyska regeringen, dels från oro på grund av en sådant stegs återverkan inom Ryssland, dels från hänsyn mot den beneath boerkriget skärpta misstämningen mellan tysk samt brittisk folkmening.

Storbritannien, vilket kände behov från för att anlända ut ur sin isolering ("splendid isolation"), gick då andra vägar.

Storbritannien ingick partnerskap tillsammans Japan30 januari1902 (förnyad 1905 samt 1911 samt automatiskt förlängd vid en tid 1921), likt möjliggjorde Japans segerrika konflikt tillsammans Ryssland 1904-1905, samt enstaka rad överenskommelser tillsammans med land i västeuropa, fransk-brittiska ententen från 8 april1904, såsom innebar uppgörelse från samtliga gamla fransk-brittiska tvistefrågor (Egypten, Marocko tillsammans med mera).

Genom för att land i västeuropa inom Marocko erhöll fria sker samt löfte ifall brittiskt stöd till sin politik ökade omväg spänningen mellan land i västeuropa samt Tyskland. Denna spänning förvärrades genom kejsar Vilhelms¨demonstrativa mottagning inom Tanger31 mars1905 samt var hållna anförande angående sitt erkännande från Marockosultanens oavhängighet.

Då franske utrikesministern Théophile Delcassé vidhöll sin marockanska interventionspolitik inträdde ett svår kris, vilken emellertid löstes genom Delcassés avgång 6 juni 1905 samt Frankrikes antagande från detta tyska förslaget angående internationell möte inom Marockofrågan. vid denna möte inom Algeciras januari-februari 1906 vann land i västeuropa tillsammans med stöd särskilt från Storbritannien samt Italien enstaka diplomatisk seger, såsom bland annat försvagade Tysklands prestige inom den islamiska världen.

Delcassé uppgav efter sin avgång för att Storbritannien beneath krisen skulle äga utlovat hjälp mot lands samt sjöss inom incident från tyskt konflikt tillsammans med land i västeuropa, samt inom januari 1906 gav den nye brittiske utrikesministern Edward Grey sitt samtycke mot regelbundet pågående meningsutbyten mellan brittiska samt franska militärer rörande formerna på grund av samverkan inom incident från tyskt konflikt tillsammans land i västeuropa, en steg likt något som är viktigt eller nödvändigt ändrade den brittisk-franska ententens ursprungliga karaktär samt gav den ett udd, ifall vilken parlament samt allmänhet inom Storbritannien plats omedvetna.

identisk tid ägde även dem inledande militära brittisk-belgiska meningsutbytena utrymme rörande enstaka brittisk expeditionskårs samverkan tillsammans belgiska armén inom incident från kränkning (under tysk uppmarsch mot Frankrike) från Belgiens neutralitet.

Vid nästa svåra Marockokris, Agadiraffären inom juli 1911, gavs synnerligen starkt brittiskt diplomatiskt stöd åt land i västeuropa genom krigshot mot Tyskland inom en anförande från David Lloyd George 21 juli, samt året därpå utvecklades ytterligare ententen genom enstaka brevväxling mellan Grey samt franske ambassadören Paul Cambon 22 november 1912.

inom denna betonades visserligen Storbritanniens att vara berusad eller övermättad handlingsfrihet nära en krigsutbrott, dock samtidigt avtalades - inom ordalag liksom erinrar angående den fransk-ryska alliansens elementär papper ifrån augusti 1891 - angående överläggningar nära krigsfara samt gemensamma åtgärder på grund av för att "hindra anfall samt skydda fred" samt angående chansen från för att dessa åtgärder skulle innebära "aktion" vid grundval från dem båda generalstabernas tidigare uppgjorda planer.

en par månader tidigare (i september identisk år) ägde överenskommits för att brittiska flottan inom fråga ifall fredsförläggning skulle koncentreras inom Nordsjön, den franska inom Medelhavet, ett uppdelning såsom innebar viss gemensamhet inom sjöförsvaret samt mot tiden nära sammanföll tillsammans med den inom juli identisk tid ingångna fransk-ryska marinkonventionen.

Trippelalliansens svar blev ett marinkonvention vilket stadgade gemensamma operationer inom Medelhavet från dem tyska, italienska samt österrikiska sjöstridskrafterna var, bland annat på grund av skyddande från Adriatiska havet samt förhindrande från franska kolonialtrupptransporter ifrån Afrika.

Ryssland ägde utgått betydligt försvagat ur kriget tillsammans med Japan, inom all synnerhet vilket inre oroligheter därefter till flera kalenderår vidare förlamat dess utrikespolitik.

Vilhelm II ägde beneath kriget ådagalagt många välvillig neutralitet, således för att Ryssland ej behövt tänka vid för att försvara sin västgräns, samt denne begagnade sig från den misstämning mot Storbritannien liksom hos Nikolaj II framkallats från Doggers bank-episoden till för att föreslå Ryssland en förbund; efter utdragen skriftväxling avtrugade han nära en personligt sammankomst vid Björkö24 juli1905 Nikolaj II:s underskrift vid en närmast mot Storbritannien riktat hemligt fördrag angående ömsesidig hjälp nära angrepp vid endera kontrahenten från någon europeisk stat samt angående förslag mot land i västeuropa för att biträda förbundet, vilket skulle träda inom kraft inledningsvis nära Rysslands fredsslut tillsammans med Japan.

Genom dem ryska ministrarna Vladimir Lamsdorffs samt Sergej Wittes föreställningar ifall detta Björköfördrags oförenlighet tillsammans med fransk-ryska alliansen förmåddes dock snart den vankelmodige Nikolaj II för att annullera detta nya fördraget innan detta ännu trätt inom kraft.

inom stället bestämde sig Ryssland beneath fransk resultat till enstaka uppgörelse tillsammans med Storbritannien angående Persien, Tibet samt Afghanistan, brittisk-ryska ententen från 30 augusti1907, samt detta avtal följdes från en sammankomst mellan Edvard VII samt Nikolaj II vid Revals redd juni 1908, varvid bland annat förberedande eller inledande förhandlingar något som har transporterats eller flyttats angående närmande inom dem båda staternas Balkanpolitik.

Storbritannien gav begränsad därefter upp sitt traditionell motstånd mot Dardanellsundens öppnande på grund av ryska krigsfartyg (brittiskt memorandum från 18 oktober1908). ifrån Revalmötet kunna man räkna den tryggade tillvaron från den tillsammans med trippelalliansen rivaliserande trippelententen (Frankrike, Ryssland, Storbritannien), såsom dock ej sammanhölls från något samtliga tre staterna gemensamt förpliktande diplomatiskt aktstycke.

De båda stormaktsförbunden stod hädanefter mot varandra likt numeriskt värde, trots varenda fredsbedyranden, fientligt inställda läger, varvid dock existerar för att märka, för att Italien allt tydligare förberedde sin passage ifrån trippelalliansen mot motsidan. inom en konflikt tillsammans med Storbritannien ägde detta inte någonsin varit för att påräkna samt tillsammans land i västeuropa ingick detta inom månad 1900 samt inom november 1902 avtal liksom gav detta fria sker inom Tripolis samt tryggade land i västeuropa mot varenda italiensk medverkan nära en tyskt konflikt tillsammans med land i västeuropa.

en italiensk-ryskt närmande ägde plats nära kejsar Nikolaj II:s mottagning hos monark Viktor Emanuel III inom Racconigi (23-24 oktober 1909) varvid Italien samt Ryssland utfäste sig bland annat mot ömsesidigt välvillig hållning, Italien mot dem ryska intressena nära Dardanellerna, Ryssland mot dem italienska inom Tripolis.

Stigande spänning mellan dem numeriskt värde stormaktsgrupperna

[redigera | redigera wikitext]

Spänningen mellan stormaktsgrupperna kom allt tydligare mot synes inom den serie Balkankriser såsom fyllde perioden ifrån 1908 mot inledande världskrigets eruption. Då den ungturkiska statsvälvningen (juli1908) tycktes förebåda målmedvetet jobb till konsolidering från Osmanska riket, skyndade Österrike-Ungern för att formligen tillsammans monarkien införliva dem sedan 1878 mot namnet blott på grund av sultanens räkning "förvaltade" dem forna osmanska landsdelarna Bosnien samt Hercegovina (4 oktober1908), samt Bulgarien, var sultanens "suveränitet" länge likaledes varit ett tom form eller gestalt, förklarade sig 5 oktober1908 fullt oberoende.

Det är bara andra världskriget som har överträffat första världskriget i antalet döda

Ententemakterna protesterade mot dessa ensidiga förändringar inom 1878 års Berlintraktat samt fordrade samtliga hithörande frågors reglering vid enstaka möte från Berlinfredens signatärer, var deras skyddslingar bland Balkanstaterna skulle behärska ett fåtal "kompensationer" till Österrike-Ungerns samt Bulgariens makttillväxt samt Ryssland hoppades genomdriva Dardanellfrågans svar i enlighet med dess inte någonsin övergivna riktlinjer, österrikiske utrikesministern Alois Lexa von Aehrenthal motsatte sig ihärdigt konferensplanerna samt lyckades genom utrymning från sandjaketNovibazar samt andra eftergifter erhålla Osmanska rikets godkännande från Bosniens nya ställning (februari1909).

inom Serbien, vars från Ryssland omhuldade utvidgningsplaner omfattade även Bosnien samt Hercegovina, steg då upphetsningen därhän för att konflikt tillsammans med Österrike syntes hota. Ryssland, vilket ännu fanns till svagt för att till dessa serbiska önskemål riskera konflikt tillsammans trippelalliansen, nödgade därför serbiska regeringen för att dämpa tonen, dock vidhöll jämte land i västeuropa samt Storbritannien konferenskravet.

Tyskland föreslog då likt kompromiss den bosniska frågans svar genom notväxling mellan stormakterna, vilkas korrekt mot medverkan nära ändringar inom Berlintraktaten på det sättet erkändes, dock tyske ambassadören inom Sankt Petersburg, Friedrich von Pourtalès, tillfogade 23 mars1909 för att avslag alternativt undvikande svar vid medlingsförslaget skulle medföra för att Tyskland "lämnade sakerna fritt lopp", vilket betydde österrikisk invasion från Serbien tillsammans med åtföljande tysk vapenhjälp åt Österrike, angående detta från denna anledning utsattes på grund av konflikt tillsammans Ryssland.

Inför denna påtryckning gav Ryssland efter, den bosniska annexionen erkändes från stormakterna samt från Serbien, likt därjämte 31 mars nödgades inom enstaka speciell förklaring lova för att "ändra riktningen från sin hittillsvarande politik mot Österrike-Ungern" mot fredlig grannsämja. Detta diplomatiska nederlag på grund av ententen eggade särskilt den fransk-ryska diplomatin mot intensiva ansträngningar på grund av trippelententens fastare inre konsolidering samt tillväxt inom armé styrka tillsammans med tanke vid framtida liknande kraftmätningar.

Mångenstädes påskyndades dem närmaste år förverkligandet från gamla erövringsplaner vid Osmanska rikets bekostnad, innan ungturkarna skulle hinna reorganisera sin armé samt flotta. Sålunda började Italien plötsligt konflikt inom september1911 samt nödgade osmanerna för att genom freden inom Ouchy-Lausanne15 oktober1912 avträda dem nordafrikanska de olika administrativa områdena i ett land utanför huvudstaden Tripolis samt Cyrenaica (se Tripoliskriget).

Den omedelbara orsaken till första världskriget som gjorde att de ovannämnda föremålen trädde i kraft (allianser, imperialism, militarism och nationalism) var mordet på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike-Ungern

dem kristna Balkanstaterna Serbien, Montenegro, Bulgarien samt Grekland gick inom oktober1912 mot gemensamt anfall mot Osmanska riket samt erövrade inom begränsad nästan läka dess europeiska region utom östra Tracien tillsammans Konstantinopel. Bulgariska arméns frammarsch mot Konstantinopel inom november föranledde Rvssland för att bebåda ett flottintervention på grund av bevakning från dess intressen nära Sunden, samt serbernas samtidiga frammarsch genom Albanien mot Adriatiska havet framkallade överhängande fara på grund av enstaka motsvarande österrikisk intervention.

nära Çatalcalinjen hejdades bulgarerna, varför den ryska interventionen uteblev, dock frågan ifall Serbiens inträde mot havet vållade inom stället överhängande europeisk krigsfara. Tyskland samt Italien stödde nämligen tillhör österrike fasta beslut för att tillsammans med varenda medel hindra denna serbiska landutvidgning, samt land i västeuropa yrkade 4 november vid gemensam rysk-fransk-brittisk aktion på grund av för att hindra varenda österrikisk landutvidgning vid Balkanhalvön.

Sven Hedin pratade inom oktober 1912 ifall en oundvikligt krigsutbrott vid Balkan samt för att en världskrig ej plats långt borta, Ryssland längtade efter Dardanellerna, England ville stänga dessa samt skydda Suezkanalen samt Indien, Österrike trängtade efter Saloniki, Tyskland ägde intressen inom Mindre Asien, Anatoliska järnvägen m.m.^[1]

Krigsfaran avvärjdes genom Frankrikes samt Storbritanniens vägran för att riskera konflikt till dem serbiska anspråken vid kustland nära Adriatiska havet, samt Ryssland fann sig då föranlåtet för att inom enstaka vass ton den 11 november informera Serbien för att detta ej ämnade "föra konflikt tillsammans trippelalliansen på grund av frågan angående serbisk hamn nära Adriatiska havet", utan för att detta fanns nödvändigt för att upprätta "en strandstat Albanien".

vid denna grundval enades stormakterna för att vid ett ambassadörskonferens inom London medla fred vid Balkanhalvön. Konferensen samlades den 16 månad samt ledde mot preliminärfred mellan Balkanstaterna samt Osmanska riket den 30 maj1913. Makterna enades ifall för att upprätta enstaka oberoende albansk stat, likt utestängde Serbien ifrån havet, dock nära flera tillfällen beneath 1913 hotades freden genom Serbiens samt Montenegros envisa obenägenhet för att utrymma albanskt enhet.

Därtill kom för att Österrike, då Bulgarien inom juli1913 råkat inom konflikt tillsammans med sina bundsförvanter angående bytet ifrån Osmanska riket samt därvid anfölls inom ryggen från Rumänien, från bekymmer till ytterligare serbisk landtillväxt ville, inom nödfall tillsammans med tillgripande från vapenmakt, framtvinga på grund av Bulgarien lindrigare fredsvillkor än dem detta sedan fick lyda sig inom freden inom Bukarest10 augusti1913.

detta plats tysk samt italiensk påtryckning såsom då höll Österrike åter, således för att den ånyo allvarligt hotade världsfreden till den gången räddades.

Nästa allvarliga krigsfara vållades på det sättet för att osmanska regeringen designerade den tyske generalenOtto Liman von Sanders ej bara mot generalinspektör till den osmanska armén (engelske amiralen Limpus innehade motsvarande ställning nära osmanska flottan), utan även mot befälhavare ovan inledande osmanska armékåren, mot vars förläggningsområde även Konstantinopel hörde.

Förbittringen inom Sankt Petersburg samt Paris plats massiv, dock krisen avvecklades genom tysk partiell eftergift: Liman von Sanders avstod inom januari1914 formellt ifrån armékårsbefälet, dock kvarstod såsom generalinspektör tillsammans med ledningen från dem osmanska militärskolorna.

De nya maktförhållandena vid Balkanhalvön, särskilt Serbiens tillväxt inom räckvidd samt armé styrka, försvagade inom upphöjd grad Österrike-Ungerns förmåga för att nära krigstillfälle effektivt bispringa Tyskland, allra helst såsom fransk samt rysk propaganda inom Rumänien gjort dess bundsförvantskap instabilt samt ett något som ökar i storlek eller antal rumänsk irredentiströrelse inriktades vid från rumänien inköp från Siebenbürgen.

Dessa omständigheter fanns huvudskälen mot den arméreform såsom genomfördes inom Tyskland1913. Den framkallade emellertid inom land i västeuropa energisk bekymmer samt besvarades var identisk kalenderår tillsammans återinförande från den treåriga värnpliktstiden, vilken åtgärd kanske ställts inom utsikt redan beneath förhandlingarna nära dåvarande franske konseljpresidentenRaymond Poincarés mottagning inom Ryssland 1912, då bland annat rask förbättring från Rysslands strategiska järnvägsnät nära dess västgräns avtalades.

Mellan Storbritannien samt Tyskland gjordes 1912 vid tyskt initiativ en försök för att genom direkta förhandlingar åstadkomma ett avspänning.

För att förstå orsakerna till första världskriget måste vi gå tillbaka till 1800-talet

beneath samt efter lordkanslernlord Haldanes mottagning inom Berlin inom februari1912 förhandlades utan påverkan angående inställande från tävlingen inom flottrustningar (se även inledande världskriget mot sjöss), samt tyska regeringen föreslog en avtal angående ömsesidig neutralitet samt bemödanden till konfliktens lokalisering, inom fall endera parten invecklades inom konflikt tillsammans med enstaka alternativt flera makter.

Storbritannien ville dock ej vandra längre än mot ömsesidig utfästelse för att ej företag oprovocerat anfall mot andra parten samt för att ej delta inom någon aggressiv program alternativt kombination mot denna alternativt inom någon marin alternativt armé kombination tillsammans med ytterligare auktoritet inom sådant avsikt.

Förhandlingarna angående rustningsminskning mot sjöss strandade vid tyske sjöministernAlfred von Tirpitz' motstånd, försöket för att förmå Storbritannien för att utlova obetingad neutralitet vid dess farhågor till för att Tyskland nära konflikt mot land i västeuropa skulle genom besättande från franska nordkusthamnar hota Storbritanniens sjöherravälde nära Engelska kanalen.

Emellertid banades väg på grund av ett uppgörelse inom fråga ifall dem båda makternas afrikanska besittningar samt effekt inom Portugals afrikanska kolonier samt ifall Bagdadbanans fullbordande; hithörande avtal plats nära inledande världskrigets eruption 1914 färdiga för att undertecknas.

Å andra sidan inlät sig Storbritannien vid förhandlingar angående ett våren1914 genom fransk bemedling nära monark Georg V:s samt Edward Greys mottagning inom Paris ifrån ryskt håll föreslagen brittisk-rysk marinkonvention.

Ryssland ägde samtidigt förordat trippelententens konsolidering mot enstaka formlig färsk trestatsallians; detta avböjdes från Grey, vilket däremot gick tillsammans vid förhandlingar angående ett marinkonvention samt vid för att dem fransk-brittiska avtalen från 1912 officiellt delgavs Ryssland (22 maj). detta ryska, nära enstaka förberedelse möte inom London den 26 femte månaden i året framlagda samt preliminärt diskuterade förslaget mot överenskommelse gick bl.a.

ut vid för att Storbritannien genom för att fasthålla större delen från den tyska flottan inom Nordsjön samt genom för att dirigera brittiska handelsfartyg mot östersjöhamnar skulle underlätta ryska trupptransporter till ett eventuell landstigning inom Pommern. vid brittiskt håll uppsköt man från hänsyn mot den radikala underhusoppositionens svåra interpellationer förhandlingarna mot sensommaren, samt dem ägde sålunda nära inledande världskrigets eruption ej hunnit ovan begynnelsestadiet.

Efter skotten inom Sarajevo ställde sig Ryssland vid Serbiens sida.^[2]

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Den denna plats artikeln existerar helt alternativt delvis baserad vid ämne ifrån skandinavisk familjebok, Världskriget, 1904–1926.